Hade i vanlig ordning inte så mkt för mig denna heliga söndag, och hade gått de nada steg enligt my bff aka stegräknaren, sedan jag klev upp kl 11 fram till 18. Dessa faktum jag så fint radat upp för er precis här innan ledde till beslutet om en otroligt utdragen promenad i Slottskogen. Stannade vid varenda djurbur och stirrade på dem, satte mig på bänkarna och kollade på ankor, kråkor och alla skalbaggar och annat livligt som traskade förbi mig i sin verklighet. Det är otroligt hur andra liv kan dra ned mig så på jorden, jag kanske är lite bonnig trots allt? Skog och natur bjuder på det ljuvligaste dofterna, det måste ni hålla med mig om.

Där jag traskade i 0,5 km/h och filosoferade kändes det nästan som jag hånade alla spurtande 3-barnspappor, höggravida med barnvagn, övriga motionärer och egentligen samtliga övriga som korsade min väg denna kväll. Alla kändes så stressade. Ville inte provocera med min ikke-to-do-list och allmänt tidsfördrivande, men denna kvällspromenix fick ett abrupt slut av just den anledning - jag fick fett bråttom och kom till underfund med att jag har ett liv och måste ta vagnen hem fort som fan för i denna värld finns ingen tid för att släpa fötterna i marken, sparka på stenar och studera gässen när de tvättar fjädrarna.

Fan varför måste man alltid ha någonting att göra, ett ärende, aldrig en lugn stund?